Den rika överklassen drack vin. De fattiga vinbönderna hade inte råd med detta trots att de var de som framställde vinet. De blev helt enkelt hänvisade till att använda druvresterna, så kallat vinaccia till att framställa grappa som av överklassen inte ansågs vara något annat än vidrigt att dricka. Grappa blev vad man berusade sig med om livet kändes besvärligt eller värmde sig med tidiga kalla höstmornar ute på fälten.
Under 1700-talet utvecklades destillationstekniken för grappa. Den är inte helt lätt att handskas med då vinaccian är en fast råvara. En gammal teknik är att värma första destillationen med vattenbad kallad bagnomaria. Metoden förfinades under 1950- och 60-talet.
Under första världskriget spreds grappan med hjälp av de Italienska soldaterna över hela Italien och hittade en ny kundkrets. Grappan började sin förvandling från att vara en bruksdryck till att bli en dryck man kunde njuta. Men det var först under 1970-talet som grappan fick sitt stora genombrott och börja ses som ett intressant och spännande alternativ till andra traditionella avecer. Så sent som 1973 lanserade destilleriet Nonino grappa monovitigno vilket innebär grappa gjord på enbart en druvsort. Under hela 1980-talet fortsatte marknadsföringen och produktutvecklingen av grappa, inte minst buteljernas utformning. I dag har grappa nästan blivit rumsren. I takt med att nyfikenheten och medvetenheten ökar bland konsumenter, har även antalet olika stilar på grappan ökat, så det finns mycket att upptäcka.